Nu är man hemma i Kiruna igen, tågresan upp gick bra. Delade kupé med en kinesisk (tror jag hon var) turist, jättetrevlig.

Möttes nästan av Neo i dörren, han ides inte kliva upp ur fåtöljen förrän jag kom in i vardagsrummet. Då kom han och hälsade på mig.

Grisarna är ute på gräsmattan i sin nya beteshage, som pappa har byggt, den är superfin, det fanns färg i källaren så eventuellt så skulle jag måla den i veckan. Då blir den ännu snyggare, och pojkarna verkar trivas i den. Tjockisarna...

Mössen har levt på torrfoder i veckan, det har resulterat i ett antal gram fetare möss sen jag åkte. Så nu blir det pelletsindrag och smalmat som gäller för dom.  

Nu har jag berättat det för världen på annat håll, nu kan jag väl skriva det här också...

Det här är en grej som har tyngt mig rätt länge. Många här inne vet säkert att jag inte har råttor ännu men att jag mer än gärna skulle vilja ha det. Har velat ha mina egna pälsklingar sen 04 tror jag, sen dess har jag läst allt jag kommer över och jag törs nog säga att jag är rätt kunnig inom ämnet. Mina föräldrar är dock uppfödda med att råttor är äckliga och har sagt blankt nej till några råttor, jag får vänta tills jag flyttar hemmifrån. Har ju fyllt 18 och gått ut skolan, men jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska jobba med. Men shit samma det var inte det jag vill berätta.

Jag har precis gått ut från Grans Naturbruksskola, Öjebyn. Det är en bra skola trots en del brister. I höstas fick vi två nya råttor till skolan, jag var ju sjunde himmlen, de  var underbara (Doris ba hooded och Alice mink, båda dumbo) supergulliga och jag pysslande jättemycket med dom. Och så nu i vinter/våras togs beslutet att Doris skulle paras, ingen närmare planering, bara första bästa hanne som dom kom över. Också han en ba hooded, han var en stor supermysig kille som var jättegosig även med nya människor.

Sedan for jag iväg på APU och lov och var borta i fyra veckor så ungarna var 4 veckor när jag kom tillbaka. Då fick jag reda på att Doris hade varit väldigt aggressiv  och försvarat ungaran mot alla som velat ta i dom. De hade inte ens städat buren sen ungarna föddes då de inte "ville riskera att stressa honan". Dessutom satt de på spån fast jag sagt att de ska ha toa-lätt, men den tar ju slut för jömnan och det beställs aldrig nytt.

Jag fick snällt sitta bredvid och se på när alla som skulla ha ungar kom och hämtade sina bäbisar när de var fem veckor gamla. Till slut hade 7 av 11 fått nya hem. Alltså fyra kvar som ingen ville ha. Jag hade inte gosat något med dom någonting och jag ångrar nästan än idag den dag jag valde att göra det (inte för att de inte förtjändade det utan för att jag inte skulel förälska mig i någon av dom). naturligtvis kunde jag ju inte låta dom sitta i buren hela tiden.

Det sa bara klick och två av dem hade fångat mitt hjärta, de var perfekta. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Senare den helgen skulle en tjej komma och hämta en av de ungarna som var kvar. Hon tog  en avmina favoriter - naturligtvis. Jag gosade med den tjejen som var kvar, hade med henne på lektioner och hade henne på axeln när jag jobbade i smådjurshuset. Hon var supermysig, helt enkelt perfekt.

Det varade i ungefär två veckor, sedan blev det lov igen. Under den tiden hann jag bestämma mig för vad hon skulle heta - Jossi. Jag tyckte att det passade henne perfekt. Fast jag hade ju försökt att inte döpa henne för att inte fästa mig allt för mycket vid henne, jag skulle ju ändå inte få ta hem henne för pappa.

Första dagen efter lovet sprang jag för att kolla henne och hennes systrar som jag också hade börjat pyssla lite med. För att mötas av en försvunnen bur. Den var inte kvar. Jag frågade den som jobbar där nere vars de hade tagit vägen "de har flyttat" sa hon. Det var ju bra tänkte jag, bättre det än nån djuraffär. Men ädå kände jag ett  stygn av saknad.

Nån månad senare satt vi vid bordet och pratade om några grebiler som hade avlivats för att ingen ville ha dem. Vet ni vad hon hade sagt till den som undrat var de tog vägen ? "De har flyttat". Då förstod jag... Jossi hade inte flyttat till en annan matte som skulle ta hand om henne, hon hade flyttat till råtthimlen.

Jag ångrar som f*n att jag inte  gick emot pappa och tog hem båda två innan hon hade flyttat (hon fick aldrig nåt namn av mig). Då hade jag haft min perfekta råtta.

Det känns som om jag aldrig kommer att hitta en lika perfekt och underbar råtta igen, en som det verkligen klickar med.

Jag saknar dig Jossi, hoppas du har det bra där du är nu...

Mer finns att läsa här...