Brukar ni bli så arga på världen att allt bara blir svart? Det ör ungefär så jag känner mer eller mindre varje dag. Det finns så mycket idiotiskt i denna värld och det är så frustrerande när ingen någonsin fattar.

När jag blir arg kokar jag inombord och jag känner att jag skulle kunna strypa vem som helst. Bara känner hur jag vill döda någon. Och det går inte över, så fort det ser ut som om ilskan har lagt sig någorlunda så är det så lite som krävs för att jag ska elda upp mig igen. jag behöver bara tänka på något som gör mig ordentligt upprörd så är det kört. 

Bror och syster har fått känna på det en del gånger vilket inte har förbättrat min relation till dom. Kan heller aldrig säja att jag någonsin har tyckt om dem, kanske när jag var mycket liten. men senare har jag bara hatat dem mer och mer eftersom, oftast är det dom som är anledningen til att jag blir arg dessutom. 

En sak som jag har upptäckt är väl att jag skulle kunna fungera som Dexter i serien med samma namn. jag skulle kunna mörda någon utan att känna det minsta, tror jag. Jag kan heller aldrig säja att jag någonsin har älskat någon, jag kan bara känna hat och likgiltighet. jag känner inte ens att jag älskar mina husdjur, jag bara tycker om dem - ibland. 

Har bott hemifrån i tre år och gått i skola på annan ort. Det var ganska nyttigt tror för mig tror jag att få komma bort ett tag från denna håla till lägenhet. Den är så liten att man inte ens får plats att sova i lägenheten utan måste sova i källaren. Dessutom är det så mycket saker överallt att man bara mår illa av att se det. Det absolut bästa för vår familj skulle väl vara om allt brann ner så att man kan börja om från början. Jag har ju ingen framtid i den här familjen, jag känner bara att man blir alltmer lättretad för varje dag som går, vilket troligen beror på ytorna som inte finns. I min andra lägenhet mådda jag tusen gånger bättre och hade gärna stannat kvar om det hade gått. Den var lagom stor också.

Har dessutom upptäckt att jag hamnar i en ganska ordentlig pms svacka tre dagar innan det där trevliga i månaden. Och retar man mig då får man räkna med att få huvudet avkapat. Det är något jag har upptäckt nu i vår, men det har troligen varit så jämt. Det fulaste av allt är att man kan heller inte be någon som är idiot att lägga av och gå ifrån (mig inkluderat) utan denne bara fortsätter att kasta h*lvete på en. Hur tror du att man mår då efter ett tag när man bara för höra hur jävla ful, korkad och fittig man är. Ett bråk kan utlösas av minsta lilla sak. Jag bad en gång min syster att gå och slänga något skräp (vad det då var) i stället för att lägga det på bordet, för jag ville inte att Neo skulle äta på det. Reaktionen var "nä, gör det själv", "men det är ju ditt skräp varför ska jag gå med det?". För att syrran tror hon äger hela världen. Den dagen slutade i ett ordenligt bråk och vi talade inte med varandra på tre dagar. Jag var inte lessen för det - hon var en idiot som alltid tror att hon kan göra som hon känner för - en av de egenskaper jag hatar mest hos henne. Hon tror livet är surt, prova lev med de känslor jag har inom mig varje dag.

Här kan väl folk tycka att jag är självisk, jag har ju fått gå den skola jag ville, men med vilka resultat? Jag gjorde bra ifrån mig i skolan men vad fick jag för det? Jag fick äntligen kompisar, men vad såg dom hos mig? Vem var jag i deras ögon?

Jag känner inte heller att jag kan prata med någon om allt det som tynger mig, för i andras öron är det shitsaker. Dessutom känns det lite svårt att skriva det här eftersom jag vet att mamma iaf kommer att läsa det. Jag har aldrig varit en öppen människa men jag känner att jag bara måste få ur mig något av det iaf. Men det finns ingen människa som bryr sig om mina intressen och problem, det är ju bara att titta på den här familjen. Om det är någon som vill visa mig något så tittar jag ju, jag är intresserad (hyfsat iaf, kanske inte när brorsan börjar prata om runscape eller wow för jag fattar inget, men jag lyssnar iaf) och visar att jag respekterar vad någon annan finner intressant, i denna familj vet man inte vad respekt är för något. Alla bara sköter sitt eget och shiter i alla andra. Skuldkänslor är det ingen som vet vad det är, det är bara en själv som räknas. Min, min, min, jag, jag, jag.

Jag har väldigt svårt att släppa saker, speciellt sånt som gör mig arg. Det resulterar i att jag inte, hur mycket jag än försöker, kommer ihåg de få roliga stunderna i mitt liv. Jag kan säja att jag har varit riktigt lycklig en enda gång i mitt liv hittills, det var vid någon som jag gjorde nästan varje dag, men som inte var något särskilt. I flera sekunder kände jag mig lycklig. Vilket var ovanligt för jag är mycket sällan glad. Är jag inte irriterad, är jag likgiltig eller rädd. jag var alltid rädd runt mina kompisar, för sa man något som de inte uppskattade så kanske man skulle tappa dom. Och kände att jag inte hade råd att tappa några kompisar, så jag har levt lite i skymundan för att inte bråka med dem. Och de få gånger jag har sagt något har de inte lyssnat eller bara nonchalerat mig

Det finns alltid undantag för detta, jag kan säja att jag hade en sann vän som jag kommer att hålla fortsatt kontakt med, men även hon skadade mig känslomässigt utan att veta om det. Det var heller inte hennes fel, hon levde bara livet efter eget huvud, och det hade varit själviskt av mig att säja något. Dessutom var det bara något jag hade i mitt eget huvud.

Folk säjer ”sura ihop hjälper inte”, jag har inte surat ihop, jag har gett upp hoppet fullständigt.

WOW måste var a det mest idiotiska spel som en människa uppfunnit. ahr bara prövat det en gång och fattade ingenting om hur någonting fungerade, dessutom kräver det massor av datorn så man behöver ju en superdator för att kunna spela det på ett bra sätt. Nu är det så att min bror, balnd många andra, har blivit beroende av detta spel. Det är från kliva upp till gå och sova varje dag. och upplägget är ännu värre om jag har förståttdet hela rätt, man måste spela till en viss punkt i spelet för att kunna spara och avsluta. Man kan inte bara avsluta mitt i. Och nu senast pratade han om en idiotgrej om att man var tvungen att spela innom fem dagar annars var man tvungen att börja om med den delen av spelet.

Det går ju inte ens ut på något! Man är ju bara en liten gubbe som springer runt i en konstig värld och gör fan vet vad. Det finns ingen poäng med det. och så kostar det en viss summa i månaden för att få spela dessutom, och det måste ju utnyttjas till varje öre, herre guuud om man missar en minut någon dag, då går ju världen under... Det finns inte ord eller smilisar just nu för att beskriva vad jag känner och ni kan aldrig förstå det.

kände idag hur det brast, blev helt enkelt spyless på att vara mäniska. Jag hatar människor, de kan ta och brinna i h*lvetet. Okunnighet är ett ansvar som man måste ta ställning till och göra något åt. De är en skyldighet man har när man åtar sig ett visst ämne.

Varje dag få man höra saker som helt enkelt är urbota stendumma, och jag blir bara så frustrerad. jag vet inte ens vad jag ska säga eller skriva för det är ändå inget jag kan göra för att förändra det här. Människan är född dum och inget kommar att ändra på det. Man kankse kan utbilda några i denna generation, men till nästa är det glömt. Så allt är förjäves, jag har helt enkelt inget hopp om att mänskligheten kommer att bli nå bättre.