Gjorde en helt ny kategori till mitt absoluta favoritdjur, skriver ändå ganska många inlägg om dom. Råttorna.

Det är så mycket jag saknar i mitt liv, så mycket jag skulle vilja göra å ha (låter egotrippat).

Det är som om man har ett svart hål inne i bröstet som bara suger ut alla de små sakerna så man inte uppskattar dom som man borde. Det känns som om det hålet har blivit så stort och kraftigt att det inte längre kan stoppas, ens om jag fick allt jag ville ha i hela världen. Det har gått för länge.

Jag  är obotligt förstörd av mitt liv och mitt synsätt, som jag för den delen hatar. Ingen kan förstå, ingen kan göra något åt det...

Det är lika bra att bara undvika allt och förbli likgiltig.

Jag är likgiltig...

Skolorna börjar på måndag, tack och lov ska inte jag dit, jag har gått klart skolan för tillfället. Fast samtidigt längtar jag tillbaka till min gamla skola, det var bra där... Bror och syster ska börja nu på måndag, får se hur det går...

Pa är en skitstövel som vanligt, tycker jag ska gå till arbetsförmedlingen och anmäla mig arbetslös så jag kan få 3500 (önsketänkande att man skulle få så mycket) kr i månaden som ersättning för att man inte har nån inkomst. "Det är ju bara att gå till stan och göra det", det är inte så jävla bara. Helst vill jag ju ha morsan med mig då jag är livrädd för folk jag inte känner, och hon jobbar mycket nu så hon har ju inte alltid tid, jobbar hon natt kommer hon hem och sover på fm sen är det mat och tvätt och datorn som gäller för henne (kul liv). Så vi hittar ingen tid till att gå dit.

Egentilgen skulle  jag också behöva gå till tandläkaren och få tänderna lagade INNAN jag fyller 19 om dryga fyra veckor, men å komma sig för å göra  något existerar inte på min karta. Jag brukar till och med hota mig själv med exempelvis "om jag inte går nu så kommer tänderna att gå sönder efter du fyllt 19 och då kostar det multum att laga dom" som svar på det blir det "och?". Jag ids helt enkelt inte bry mig.

Jag är likgiltig.